Eje-Lindström

ejelindstromVisst blev Eje-Lindström världsmästare i ishockey, men många höll för, att han var ännu bättre i fotboll! En av dessa var ”Putte” Kock, som länge försökte få Eje att välja fotbollen som första sport. ”Putte pratade in Eje i ett ungdomsläger på Bosön med stjärnor som Agne Simonsson, Reine Börjesson, Vilgot Schwartz m.fl, och Eje togs också ut i ungdomslandslaget, som skulle spela mot Rumänien i Bukarest. Samtidigt, hösten 1956, blev han uttagen till A-landslaget i ishockey, som skulle möta Tjeckoslovakien i Prag. Det var bara att välja sida för 19-åringen drån W/Ö.

Radions Arne Weise gjorde direkt en intervju för programmet ”Klubb Fiskartorpet” och frågade hur han skulle ha det. Eje pratade något om att det var finare att spela i ett A-lag än i ett U-lag, och att det därmed fick bli ishockeyn. Efter den deklarationen fick han aldrig mer någon chans av fotbollens UK. Till saken hör att fotbollslandskampen inställdes eftersom oroligheterna i Ungern bröt ut i samma veva!

Liten och vek, men teknisk och vältränad – sådana var Ejes förutsättningar i både fotboll och ishockey. Det hade sina problem. I juniorlaget i ishockey var tröjorna på tok för stora, framförallt var ärmarna alldeles för långa, så han kunde inte hålla i klubban,tyckte han. Vek han upp dem fick han istället inte på sig handskarna. I fotbollslaget fick han debutera som 14-åring mot Giffarna på Nylandet. Spelade högerytter mot Lennart Edlund av alla människor. Tur att ”Kulo” var lika snäll som han var stor….

I W/Ö:s ishockeylag fick Eje bilda ett slags reservkedja tillsammans med Royne Björkstrand och Bert Karlsson. De ordinarie tröjorna räckte inte till mer än två kedjor, så reserverna var skrudade i Wifstavarvs IK:s vita tröjor. Det var inte så noga på den tiden… Debuten lät också vänta på sig. Med sådana killar i laget som ”Tjotten” Näslund, Stig Andersson, ”Penta” Näsström, Hilding Sjökvist m fl dröjde det länge innnan Eje fick hoppa in. Få människor har frusit sig runt Norrland som han, ishockeyn spelades ju enbart utomhus.Så småningom blev det emellertid debut mot Kolbäck, och sedan var Eje bofast i laget.

1956 fick W/Ö kvala till div 1. Det började bra, med seger mot Clemensnäs, vars bäste spelare var Lennart Backman, sedemera fotbollsstjärna i AIK. Mot Mora blev det däremot förlust, både hemma och borta, och därmed skulle chansen vara borta. Men högsta divisionen skull delas i en norr- och en södergrupp just då, och det uppstod en vakans. I det läget fich vi en extra kvalchans mot Tranås hemma. Det var långt lidet på våren, isen var bara sörja på banan bakom massamagasinet, men laget sprang och sprätte pucken så bra, att de vann med 12-0 trots att smålänningarna kom med bandyfenomenet Uno Wennerholm i laget. Någon retur var det inta att tänka på utan W/Ö flyttades upp.

Olyckskorparna kraxade att W/Ö inte skulle ha en chans, trodde man. Första matchen i ettan förlorade laget med 3-7 mot Hammarby med bl a Åke ”Plutten” Andersson, detta trots W/Ö ledning med 3-0, vilket tycktes bekräfta profetiorna. Men i nästa match slog laget Gävle Godtemplare med 4-1 och Eje gjorde alla fyra strutarna. W/Ö blev kvar i societeten i 20år…

Resan med OS-laget Squaw Valley missade Eje, UK valde Einar granath i stället, men istället blev Eje bofast i Vm-laget i tre år. Det blev en stor succe direkt för konstellationen ”Garvis” Määtä – Sven ”Tumba” Johansson – Eje Lindström, som steg fram i rampljuset 1957. På Leninstadion i Moskva spelade Sverige Vm-final mot Sovjet inför 58000 människor. Eje gjorde själv två mål, och ”Garvis slog in kvitteringen till 4-4, precis vad laget behövde för att vinna VM. Precis som ”Putte” Kock insåg Ed Riegle att Eje var begåvad med ”schackblick”, förmåga att ”läsa” och analysera spelet. Han utsåg Eje till hjälptränare under Tre Kronors sammankomster och fick honom att börja utbilda sig.

Hösten 1960 tyckte Eje att han var mogen att pröva sin förmåga, och tog som spelande tränare hand om Grums i div I södra. I Värmland spelade han f.ö också sin sista fotbollsmatch, för Sifhälla i div II. Motståndare var Karlstads BIK med Gunnar Nordahl som center… Grums var i en besvärlig generationsväxling, laget åkte upp och ner mellan ettan och tvåan under Ejes sejour där. Efter ett lyckat kvalspel i Kariestad stötte Eje ihop med gamle kumpanen Bert-Ola Nordlander i Karlstad, där AIK också firade sitt nya div. I kontrakt. Stockholmarna behövde en ny tränbare, Eje fick anbud – och slog till. Det blev sex säsonger i Stockholm, där Eje också spelade sin sista hockeymatch som 27-åring.

1970 kom han tillbaka till Timrå, och ledde TIK fram till 1976. Grundläggande skridskoträning fick Eje och hans årskull genom att åka på Klingerfjärdens is, ofta till Slädaviken och ända bort till Tynderölandet, på vårarna ”jumpande” från flak, till flak.. Tekniken fick han genom att ständigt plocka med klubba och puck.

Stor grabb nr.53
Född:1937
1953-60 Wifsta/Östrand (90 matcher, 79mål, 26pass)
1960-61 Grums IK div I södra (spelande tränare)
1961-62 Grums IK div II västra B
1962-63 Grums IK div I södra
1963-64 Grums IK div II västra B
1964-66 AIK-Solna div I norra
1965/66 Tränare i Juniorlandslaget
1965-69 Tränare i AIK-Solna
1968/69 Förbundskapten i Vikingarna
1969-76 Tränare i Timrå IK

Landslagsuppdrag:
57A-landskamper
1956/57 6 A-landskamper, 1 mål
1957 VM i Moskva, Guld 7 matcher, 8 mål
1957/58 9 A-landskamper, 3 mål
1958 VM i Oslo, Brons 7 matcher, 3 mål
1958/59 6 A-landskamper, 1 mål
1959 VM i Prag/Ostrava, 5:e plats 8 matcher, 4 mål
1959/60 13 A-landskamper, 5 mål
1954-58 13 Landskapsmatcher

  1. Inga kommentarer än.
  1. Inga trackbacks än.